Målandet är för mig en en process. Jag börjar med att famla i mörker. Jag planerar inte färgsättningen, formerna eller den inneboende betydelsen.
Genom att måla i flera lager, uppstår det skikt, som i betraktarens öga kan framstå som medvetandeskikt eller tidsmässiga skikt. Målningens olika fragment är inte enhetliga och de har inte något logiskt samband. Det sker en förskjutning i betraktarens sinne, en rörelse mellan olika känslolägen och betydelser. Uppläggningen av färger är en fundamental faktor i mitt målande. Färgvalet avgör målningens karaktär. Då det handlar om färger handlar det också om ljus, i vilken dager händelserna inträffar. Ljuset och färgerna bygger upp den stämning som jag vill förmedla till betraktaren.
Om min målning väcker anklang i någon annans sinne, känner jag att jag har lyckats dela med mig denna tankarnas och känslornas bild. Då det gäller mina målningar är det inte fråga om att kommentera några aktuella händelser. Det handlar om en känsla av tillvaro. Jag målar inte utgående från iakttagelse men jag iakttar ständigt. Verkligheten vi lever i är stark och påträngande, jag vill ta en omväg för att nå fram till den destillerade upplevelsen. Seendet är aldrig fritt från tolkning. Man ser målningarna genom en kulturell näthinna. Det finns ingen omedelbar observation som sådan.
Som målare känner jag starkt att jag fungerar inom en kontinuitet, att jag deltar i en dialog med alla målare som har förekommit, och också med dem som skapar i detta nu. Då jag målar rör jag mig i ett namnlöst landskap där jag tangerar uttrycksformer och känslor som jag inte direkt förstår eller har ens har behov av att förstå. Genom att måla kan jag ge uttryck för känslolägen på ett sätt som jag inte kan göra verbalt. Det är därför jag målar.